Indien. Fantastiska Indien!

Delhi är en stor stad! Men inte så helgalen som jag hade förväntat mig. Tror att Delhi som första stopp skulle kunna få många att tappa modet, men nu är jag van. Jag har lata dagar, bara vandrar runt och insuper allt som händer omrking mig. För det händer saker! Folk överallt. Men jag tycker om det.

Så nu sitter jag här, på en takterass i Delhi, dricker en kall öl och funderar. Jag tänkte att jag på något vis skulle samla tankarna om detta äventyr som är Indien. Var ska jag börja? Jag känner så starkt, men åt två håll.

För det första; jag älskar det! Den fantastiska maten, lukterna, gatumaten och chai som inte är av denna värld. Att få äta med händerna gör mig lycklig som ett litet barn. Den galna trafiken, kvinnorna i deras vackra, färgrika saris. Stämningen. Landskapen, med allt från palmer och stränder till teplantage och berg. Att upptäcka Hampi med risfält, boulders och ruiner på en moped. Templena och palatsen. Att åka tåg och buss. Ingenting i det här landet fungerar, men det gör det ändå! Det går inte snabbt, och kanske inte som man tänkt, men det blir bra ändå. Fascinationen över hur många människor som faktiskt kan få plats i en stadsbuss. Min enda fundering är, hur kommer man av den på rätt hållplats igen? (Uppdatering: Man får planera resan och ca tio minuter innan man ska av, sakta börja röra sig mot dörren). Deras konst och musik är fantastisk. De är nyfikna och intresserade, och delar gärna med sig av sin kultur.

Men det finns också en baksida. Att resa som tjej själv i Indien har inte varit något problem. Men att vara feminist och göra det, DET har varit ett problem. Sättet vissa män ser på en (verkligen baksidan av nyfikenhet), hur man kan bli flinad åt när man säger ifrån om något. Det faktum att jag ens behöver fundera på att täcka mina axlar, gör mig förbannad. Och för mig som turist, är det ändå en enorm skillnad, om man jämför med indiska kvinnor. Att inte kunna gå fritt på gatan, inte kunna välja sin man eller utbildning. (Visst, detta är självklart fallet för många män, men värre för kvinnor.) Eller att välja att inte ha en man. Hur mår man med en annan sexuell läggning här? Inte så bra tror jag...

Jag kan inte räkna de otaliga gånger jag har fått frågor om jag får bli fotad, om jag är gift, var min man är någonstans. Att ha en fejkad vigselring hjälper. Och att jag ens vill ha en ibland... Det gör mig lite ledsen. Att jag måste låtsas vara gift för att bli lämnad ifred. Jag var mycket mer ödmjuk i början av resan; man får ta seden dit man kommer och respektera deras kultur. Men fan, det är svårt att respektera en kultur som inte respekterar mig. Samtidigt som deras kultur föder väldigt många kuvade och frustrerade människor... En förklaring, men inte en ursäkt. Och fattigdomen... Jag uppskattar Sverige och friheten hemma på ett helt annat sätt. Jag saknar det inte för allt i världen, men det finns så mycket bra med hemma!

Men tillbaka till det fantastiska med Indien, för det är ändå det som väger tyngst. Denna underbara, underbara plats i världen! För hit ska jag tillbaka! Och jag ska resa upp varenda vecka jag kan få visum till. Att få dela upplevelsen med alla fina vänner som jag har träffat på vägen, har gjort mig så glad. Jag älskar att jag gav mig iväg på detta själv. Känner mig stark och fri. Men utan dem hade det inte varit detsamma. Speciellt Viktor, Rasmus och Malin. Tack!

Så nu avslutar jag kapitlet Indien, för den här gången. Vietnam. Nu kör vi!

PS. Ät mycket semlor, det är det enda som jag verkligen saknar just nu!

Goa & Udaipur

Tålamod är en fiskares bästa vän!

Att uppdatera bloggen har blivit eftersatt. Men med rätta. Jag är ledsen om jag har låtit er lida ;)

Sen jag skrev sist har jag varit en sväng i Goa. Hamnade först i Anjuna. Som ärligt talat inte var så mycket att hänga i julgranen. Men att sola, bada och dricka öl kan man väl egentligen aldrig klaga på? Fick uppleva det första regnet sedan jag åkte. Och som det regnade! Vi blev helt dyngsura på någon minut. Men vad gör det att man är blöt i tropisk hetta, med en öl i handen på ett dansgolv? Nä, just det, inte så mycket alls!

Arambol var helt klart mer i min smak. Visst, det var mycket turister, men en helt annan stämning. Spenderade tid på stranden och hängde med mina nyfunna vänner. Och shoppade. För gud vad man kan shoppa i Arambol! Jag har försökt att hålla mig till Arambol, och det var det värt. Jag har köpt så mycket grejer, att jag kunda skicka hem sju kilo i ett paket! Hehe. Jag hade kunnat fastna även i Arambol, men jag hade vett nog att boka en flygbiljett så jag kom iväg. Hade tänkt vara i Rajasthan för flera veckor sedan, men livet kom visst emellan.

Jag begav mig till Panjim för en natts återförening med Rasmus och Malin som jag rest med i Gokarna och Hampi. Åh, vad fint det var att få träffa dem igen! Vi drack Fenny (en sorts sprit som görs på cashewnötter, farligt gott!) och dansade på rummet. Lyckan är fullkomlig om man tittar på den underbara video Malin spelade in, när vi sjunger Home och dansar i sängen. Den enda som fattades från vår kvartett var Viktor, som begett sig Nepal. Vilken diss! Man sover sällan bättre än när man får ligga mellan två vänner som skedar en.

Morgonen därpå fick jag bakis bege mig till flygplatsen. Men det var det värt! Så nu sitter jag på mitt rum i Udaipur. Är själv för första gången på... Gud, jag vet inte. På väldigt länge! Jag har umgåtts med så mycket roliga och fina människor, men just nu känns det underbart att få vara själv! Jag har varit ensam hela dagen och njutit av det! Här kan man handla så mycket fina saker! Jag har köpt massa fina band, och mina fingrar riktigt kliar efter att få köpa tyg.

Jag har dessutom köpt en ny kamera! Så nu kan ni få lite bilder igen. De från Hampi har jag stulit från Viktor.

Utsikt över lite Hampi.

 

 Bada i Hampi.

 

 Äta frukt med vänner. (Bara jag som inte fattade vad vi skulle göra.)

 Rasmus hittade en bra rökruta.

 Fina Hampi.

Fri.

Barberare någon?

 En affär med bara band. Jag blir salig!

 För er som undrar hur jag ser ut:

Känns mycket lustigt att bara ha en vecka kvar i Indien. Kan inte fatta hur snabbt tiden går. Jag älskar det här landet! Jag ska tillbaka hit, och resa upp varenda vecka som jag kan få visum till. Det är något som är säkert!

Tack och hej, leverpastej!

Hampi

Det här med att resa. Igen.

Det var ett tag sen jag skrev. Jag har inte haft tid! Eller lust. För jag har det så bra.

Jag är så glad för allt som har hänt i mitt liv hittills. Men den här resan... kan vara det bästa jag någonsin gjort. Jag är så lycklig. Hela tiden. Jag har ingen oro. Ingen värk! Förutom kanske lite träningsvärk i skrattmusklerna. Jag är i Hampi med mina vänner. Och träffar ännu mer fina vänner. Var kommer alla dessa människor ifrån?

Jag har svårt att sätta ord på hur jag känner... Men jag känner mig väldigt fri. Tillfreds med vem jag är och varför jag gör detta. Man har så många röster i huvudet hemma. Så mycket intryck från reklam, människor man ser omkring sig, ideal, pensionsfonder och bostadsbubblan som snart kommer spricka. Jag säger inte att min resa är en flykt från verkligheten, men det är så skönt att bara tuna ut från allt som jag inte saknar. Världen utanför min egen bubbla i Hampi känns så avlägsen. Och det är skönt. Jag saknar er. Men jag mår också väldigt bra på egen hand. Fan va vingarna bär! Hur fett som helst! Detta är bara första resan av många, många framöver.

Så nu ligger jag här i min hängmatta (som kostade typ 15 kr) och tänker på livet. Som är fantastiskt. Ni kanske vill veta vad det innehåller om dagarna?

Hampi. Det känns väldigt mäktigt att vandra runt i en stad som var världens största för 500 år sedan. Och som idag är pytteliten. Mycket underlig känsla...Landskapet är makalöst. Det ligger enorma stenbumlingar överallt, och jag förstår inte hur det har blivit så här. Kan någon geolog förklara tack? Det rinner en liten flod genom staden. (Som man kan tuba på, i egen regi. Man måste bara akta sig lite för krokodilerna :P Ingen fara mamma, de säger det till turisterna så de inte ska bada överallt.) Man kan bada vid vattenfall, klättra, äta galet god mat och se fantastiska tempel. Men framför allt. Stämningen. Allt är så avslappnat och roligt. Jag reser med mina vänner från Gokarna. Och vilka vänner!

Igår hyrde vi moppar och körde runt i flera timmar. Förbi små byar, stenlandskap, ruiner av tempel och runt nästa krökmer ruiner. Risfälten och palmerna i solnedgången. Ljudet av alla tutor (som i Indien är viktigare än bromsen). Känslan av total frihet.

Idag åker jag till Goa!

Nu ska jag leva vidare! Hej då på en stund.

PS. Min kamera har gått sönder :(