Indien. Fantastiska Indien!

Delhi är en stor stad! Men inte så helgalen som jag hade förväntat mig. Tror att Delhi som första stopp skulle kunna få många att tappa modet, men nu är jag van. Jag har lata dagar, bara vandrar runt och insuper allt som händer omrking mig. För det händer saker! Folk överallt. Men jag tycker om det.

Så nu sitter jag här, på en takterass i Delhi, dricker en kall öl och funderar. Jag tänkte att jag på något vis skulle samla tankarna om detta äventyr som är Indien. Var ska jag börja? Jag känner så starkt, men åt två håll.

För det första; jag älskar det! Den fantastiska maten, lukterna, gatumaten och chai som inte är av denna värld. Att få äta med händerna gör mig lycklig som ett litet barn. Den galna trafiken, kvinnorna i deras vackra, färgrika saris. Stämningen. Landskapen, med allt från palmer och stränder till teplantage och berg. Att upptäcka Hampi med risfält, boulders och ruiner på en moped. Templena och palatsen. Att åka tåg och buss. Ingenting i det här landet fungerar, men det gör det ändå! Det går inte snabbt, och kanske inte som man tänkt, men det blir bra ändå. Fascinationen över hur många människor som faktiskt kan få plats i en stadsbuss. Min enda fundering är, hur kommer man av den på rätt hållplats igen? (Uppdatering: Man får planera resan och ca tio minuter innan man ska av, sakta börja röra sig mot dörren). Deras konst och musik är fantastisk. De är nyfikna och intresserade, och delar gärna med sig av sin kultur.

Men det finns också en baksida. Att resa som tjej själv i Indien har inte varit något problem. Men att vara feminist och göra det, DET har varit ett problem. Sättet vissa män ser på en (verkligen baksidan av nyfikenhet), hur man kan bli flinad åt när man säger ifrån om något. Det faktum att jag ens behöver fundera på att täcka mina axlar, gör mig förbannad. Och för mig som turist, är det ändå en enorm skillnad, om man jämför med indiska kvinnor. Att inte kunna gå fritt på gatan, inte kunna välja sin man eller utbildning. (Visst, detta är självklart fallet för många män, men värre för kvinnor.) Eller att välja att inte ha en man. Hur mår man med en annan sexuell läggning här? Inte så bra tror jag...

Jag kan inte räkna de otaliga gånger jag har fått frågor om jag får bli fotad, om jag är gift, var min man är någonstans. Att ha en fejkad vigselring hjälper. Och att jag ens vill ha en ibland... Det gör mig lite ledsen. Att jag måste låtsas vara gift för att bli lämnad ifred. Jag var mycket mer ödmjuk i början av resan; man får ta seden dit man kommer och respektera deras kultur. Men fan, det är svårt att respektera en kultur som inte respekterar mig. Samtidigt som deras kultur föder väldigt många kuvade och frustrerade människor... En förklaring, men inte en ursäkt. Och fattigdomen... Jag uppskattar Sverige och friheten hemma på ett helt annat sätt. Jag saknar det inte för allt i världen, men det finns så mycket bra med hemma!

Men tillbaka till det fantastiska med Indien, för det är ändå det som väger tyngst. Denna underbara, underbara plats i världen! För hit ska jag tillbaka! Och jag ska resa upp varenda vecka jag kan få visum till. Att få dela upplevelsen med alla fina vänner som jag har träffat på vägen, har gjort mig så glad. Jag älskar att jag gav mig iväg på detta själv. Känner mig stark och fri. Men utan dem hade det inte varit detsamma. Speciellt Viktor, Rasmus och Malin. Tack!

Så nu avslutar jag kapitlet Indien, för den här gången. Vietnam. Nu kör vi!

PS. Ät mycket semlor, det är det enda som jag verkligen saknar just nu!