Bilder!

Halong Bay (lite molnigt tyvärr)

Tubing på Castaways Island i Halong Bay

Moped är bästa sättet att uppleva naturen!

Eller vad säger ni? Vietnamesisk landsbygd.

Strandhäng i Nha Trang. Krabba och kall öl!

Denna fantastiska tant sålde oss iskall billig öl.

På väg till ett vattenfall utanför Nha Trang.

Fantastiska Vietnam!

Framme!

Firade mitt livs första St Pattricks day!

Visst är vi fina!?

Tur att man har flytväst.

Fina vänner och bra bar!

Fuck less is more!

St Pattys-outfit i Vietnamesisk tappning.

Samma fantastiska tant! <3

Svensk affisch. Från War remnants museum i Ho Chi Minh City. Som var både bra och fruktansvärt!

Dricka billig öl på Saigons gator!

I det där lilla hålet kröp jag ner! I en av originaltunnlarna vid Cu Chi tunnels. Det var bara att krypa på alla fyra!

Den här tunneln är förstorad för turister. Förstorad, just det.

 

Solnedgång i Can Tho i Mekongdeltat.

Mekongdeltat.

Mekongdeltat.

Mekongdeltat.

Floating market på Mekongfloden.

Helt vanlig bostad längs Mekongfloden.

Kambodjas gränskontroll längs Mekongfloden.

Solnedgång i ett skönt Sihanoukville.

Det enda badet jag fick till i Sihanoukville. Tråkigt att vara sjuk!

Old Market i Siem Reap.

Soluppgång vid Angkor Wat.

Angkor Wat. Ganska mäktigt!

Sådär, där har ni lite bilder! Ledsen att jag är så seg på att uppdatera. Det kommer ett inlägg om galenskapen som var Song Kran! Snart. Ska bara vila en vecka eller två. Det behövs!

Sihanoukville

Okej, håll i er, det här inlägget kommer bli långt. Jag har inte haft tid eller särskilt mycket lust att uppdatera bloggen, så mycket annat roligt har hänt. Jag har det fantastiskt bra, och Vietnam var verkligen ett häftigt land. Men som jag kanske berättat tidigare, så har Vietnam nästan handlat mer om människorna som jag har träffat. Har fått några vänner som jag aldrig kommer glömma. Min trogna reskamrat Shane från australien är garanterat en av dem. Nu befinner jag mig i Sihanoukville i Kambodja. Men, ni kanske vill veta vad som hänt sen sist?

Hoian var en ganska mysig stad, men också ganska tråkig. Träffade dock en hel drös nya vänner. Älskar att ett helt vanligt kompisgäng kan vara från kanada, holland, australien, england och sverige. Efter lite väl långt strandhäng och besök till de två stora pubarna som fanns, så lyckades vi till slut få tag på bussbiljetter till Nha Trang. Där mötte vi upp med vårt fina gäng från Hanoi/Halong Bay. En hel vecka med vänner, strand och (håll för öronen nu mor) helt galen fest! Fick för första gången fira St Pattricks day. Och vilken jävla fest! För att uttrycka det milt. Hela dagen och hela natten, alla i grönt, oranget med shamrocks och flaggor målade över hela kroppen. Mina tånaglar är fortfarande orangea.

Men ha förtröstan, det har inte bara varit fest. Naturen i Vietnam är fantastisk. Man kan hyra en moped billigt, och sticka ut på landsbygden. Vi besökte bland annat ett riktigt nice vattenfall. Men bara att susa förbi små byar, över floder, med berg och risfält i bakgrunden, det gör något med själen. Ett lugn som är ett rus på samma gång. Lycka.

För att inte tala om maten, som är speciell och oftast väldigt god! Det är svårare att äta vegetariskt här, men det går. Hanoi är fortfarande bästa streetfoodstaden, men jag har hunnit prova på en hel del annat. För er som äter kött, akta er för råttköttet bara! Så maten har generellt sett varit väldigt bra, men det ska jag återkomma till!

Efter en fantastisk tid i Nha Trang begav jag mig till Saigon. Sa hej då till massa vänner och Shane, vilket var ledsamt. I Saigon mötte jag upp med några andra vänner som vi träffade i Hoian, och jag reser sedan dess med en av dem, Cody (också från australien). Jag är kär i Saigon. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som är så fantastiskt, men blandningen av lugn och att allt händer samtidigt. Mycket människor, mopeder, mat, marknader, lukter.

Vi bodde i en liten gränd, mitt i den kladdiga smeten av vietnameser och backpackers. Man kan dricka vietnamesisk fatöl för 7000 dong (vilket motsvarar drygt 2 kr), på gatan. Under kvällen så kommer mer och mer folk, och de små ölställena (som i princip bara består av små plaststolar) flyttar ut på gatan. Precis vid vår gränd så kunde vara hela gatan vara packad med människor. Från jag vet inte hur många länder, med olika historier och alla med varsin billig öl. Tills polisen kommer! På bara några sekunder så kastar sig alla upp, tar sin öl och sin stol och springer upp på trottoaren Och så står vi där, som packade sillar, ihopträngda med nya människor och skrattar över sitatuationen och förvirringen i ansiktet på de som ser det för första gången. Men när polisen åker så återgår allt till det normala, eller underbart galna, och vi fyller gatan med människor, fler berättelser och mer öl. I en stad som får en att svettas och skratta och känna.

För om det är något som Saigon fick mig att göra, så var det känna. Vi åkte till War remnants museum, som var väldigt bra. Men jag klarade mig bara igenom 1½ våning (vilket till största delen handlade om andra länders motsånd mot kriget, inte så värst upprörande alltså). När vi kom till war crime-rummet så gick det bara inte längre. Att se alla bilder, och läsa om historierna... det vara bara för mycket. Muséet stängde precis då, så vi var ändå tvungna att gå, men jag hade nog inte klarat en minut till. Hur människor kan göra så mot varandra, det är bortom mitt förstånd.

Sista dagen i Saigon begav vi oss till Cu Chi-tunnlarna. Jag trodde att det skulle vara mycket värre, både känslomässigt och själva tunnlarna. Men det var mest väldigt intressant. Och jag vågade klättra ner i en av originaltunnlarna! Och tro mig, de är gjorda för vietnameser. Krypandes på alla fyra, med fladdermöss omkring en, så kändes det underligt nog mest spännande. Kanske opassande, och för mig förvånande, men hela dagen var mest väldigt intressant. Vi var nere i en del andra tunnlar, och fick lära oss om hur de levde och arbetade i tunnlarna. De visade oss en mångd olika fällor. De var inte dumma alltså... stackars de som fastnade i dem dock, inte så trevligt alls... Man kunde skjuta, bla en AK-47a. Det gjorde inte jag, kan jag ju meddela!

Efter Saigon så åkte vi ner till Can Tho i Mekongdeltat. En mycket liten stad, som vi snabbt blev förälskade i. Vi tog en båttur bland massa små kanalar i deltat. Vi blev hämtade vid den okristliga tiden 05.30, och några timmar framöver var det bara vi två och killen som körde båten. Inga andra båtar. Bara vi och naturen. Riktigt häftigt och fantastiskt vackert! Turen avslutades vid en floating market. Den mesta kommersen var över när vi kom, men det var ändå en intressant syn.

Ungefär här börjar dock problemen komma. Efter båtturen så åt vi en dålig lunch. Vi skyller i alla fall allt på den lunchen. Samma kväll började Cody må dåligt, och dagen efter så var det min tur. Sedan dess har vi mått riktigt dåligt i omgångar, och sista två dagarna har vi inte kunnat gör något alls. Men efter en tur till sjukhuset fick vi två sorters antibiotika utskrivet, så vi ska nog kunna ta död på allt som förstör det roliga.

Vi har i alla fall lyckats ta oss från Can Tho till Chau Doc, och därifrån tog vi en speedboat längs Mekongfloden till Phnom Penh. Gränskontrollen var en liten stuga, och flodturen var bra. Förutom min stackars mage. Ett under att jag klarat mig genom Indien, och nästan hela Vietnam frisk, och NU börjar den krångla!? Phnom Penh imponerade inte direkt, och vi stack till Sihanoukville. Vi lyckades få in en rejäl festkväll, men sedan dess har vi mest sett insidan av vårt rum. Hoppas verkligen att vi blir friska snart! Så skicka lite friska tankar till mig : )

Det kommer ett inlägg med massa bilder snart!

Hue & Hoian

Sitter på en buss som tar mig genom Vietnams landsbygd. Jag är omgiven av sköna människor, med bra musik i lurarna och målet Hoian som hägrar med fler vänner. Livet är lika bra som alltid, nu för tiden.

Jag landade i Hanoi den 28:e, och sedan dess har dagarna bara rusat förbi. Det finns så otroligt mycket fantastiska människor, och så mycket roligt att göra, att jag helt enkelt inte har haft tid att sitta ner och skriva. Tre dagar spenderades på en ö i Halong Bay, som hostelet äger. Galen fest och skönt häng. Om dagarna har jag sysslat med tubing och att (försöka) åka wakeboard. Naturen är så häftig! Jag förstår verkligen varför det är ett av världens underverk. Nattetid hade vi turen att få uppleva lysande alger. Om man simmar eller rör vattnet så lyser tusentals små stjärnor i virvlar omkring en. Magiskt!

Visst är ju platserna man besöker alltid viktiga, men utan bra människor så kan det lätt falla platt. Människorna som jag umgås med nu, skulle kunna lyfta vilken tråkig öken som helst till världens festival. Vännerna från öturen har ungefär samma resplan, och vi ska alla ses igen på vägen. Det är en ynnest att få vara i deras sällskap.

Jag och några vänner begav oss söderut längs med kusten till Hue. En ganska liten stad, men mysig. Vi tog några motorcyklar en bit ut på landsbygden, och hamnade vid en flod i solnedgången. Mitt bland majs, potatis och en uppsjö av plantor som jag inte vet vad det är, mötte vi en vietnamesisk familj. Barnen var hysteriskt roliga, lekte och bjöd på sötpotatis. Sjukt gott! Vi satte oss på en båt och njöt av bergen, floden, grönskan och solen som färgade allt i ett disigt rosa sken.

Är som sagt på väg till Hoian, för att återse vänner, dricka billig öl och bada. Ska köpa mig en liten gitarr och ett par nya flipflop. Mina gick sönder på dansgolvet igår. Har haft lite otur med att ha sönder saker... kameran i Indien, och nu har jag tappat min telefon i toaletten. Jaja, vad är materiella saker egentligen?

Don't take life so seriously. It isn't permanent.

Hanoi

Jag befinner mig sedan några dagar i Hanoi. Jag hinner inte skriva mer, men här kommer en liten video från mina senaste dagar:

Livet är fint!

Indien. Fantastiska Indien!

Delhi är en stor stad! Men inte så helgalen som jag hade förväntat mig. Tror att Delhi som första stopp skulle kunna få många att tappa modet, men nu är jag van. Jag har lata dagar, bara vandrar runt och insuper allt som händer omrking mig. För det händer saker! Folk överallt. Men jag tycker om det.

Så nu sitter jag här, på en takterass i Delhi, dricker en kall öl och funderar. Jag tänkte att jag på något vis skulle samla tankarna om detta äventyr som är Indien. Var ska jag börja? Jag känner så starkt, men åt två håll.

För det första; jag älskar det! Den fantastiska maten, lukterna, gatumaten och chai som inte är av denna värld. Att få äta med händerna gör mig lycklig som ett litet barn. Den galna trafiken, kvinnorna i deras vackra, färgrika saris. Stämningen. Landskapen, med allt från palmer och stränder till teplantage och berg. Att upptäcka Hampi med risfält, boulders och ruiner på en moped. Templena och palatsen. Att åka tåg och buss. Ingenting i det här landet fungerar, men det gör det ändå! Det går inte snabbt, och kanske inte som man tänkt, men det blir bra ändå. Fascinationen över hur många människor som faktiskt kan få plats i en stadsbuss. Min enda fundering är, hur kommer man av den på rätt hållplats igen? (Uppdatering: Man får planera resan och ca tio minuter innan man ska av, sakta börja röra sig mot dörren). Deras konst och musik är fantastisk. De är nyfikna och intresserade, och delar gärna med sig av sin kultur.

Men det finns också en baksida. Att resa som tjej själv i Indien har inte varit något problem. Men att vara feminist och göra det, DET har varit ett problem. Sättet vissa män ser på en (verkligen baksidan av nyfikenhet), hur man kan bli flinad åt när man säger ifrån om något. Det faktum att jag ens behöver fundera på att täcka mina axlar, gör mig förbannad. Och för mig som turist, är det ändå en enorm skillnad, om man jämför med indiska kvinnor. Att inte kunna gå fritt på gatan, inte kunna välja sin man eller utbildning. (Visst, detta är självklart fallet för många män, men värre för kvinnor.) Eller att välja att inte ha en man. Hur mår man med en annan sexuell läggning här? Inte så bra tror jag...

Jag kan inte räkna de otaliga gånger jag har fått frågor om jag får bli fotad, om jag är gift, var min man är någonstans. Att ha en fejkad vigselring hjälper. Och att jag ens vill ha en ibland... Det gör mig lite ledsen. Att jag måste låtsas vara gift för att bli lämnad ifred. Jag var mycket mer ödmjuk i början av resan; man får ta seden dit man kommer och respektera deras kultur. Men fan, det är svårt att respektera en kultur som inte respekterar mig. Samtidigt som deras kultur föder väldigt många kuvade och frustrerade människor... En förklaring, men inte en ursäkt. Och fattigdomen... Jag uppskattar Sverige och friheten hemma på ett helt annat sätt. Jag saknar det inte för allt i världen, men det finns så mycket bra med hemma!

Men tillbaka till det fantastiska med Indien, för det är ändå det som väger tyngst. Denna underbara, underbara plats i världen! För hit ska jag tillbaka! Och jag ska resa upp varenda vecka jag kan få visum till. Att få dela upplevelsen med alla fina vänner som jag har träffat på vägen, har gjort mig så glad. Jag älskar att jag gav mig iväg på detta själv. Känner mig stark och fri. Men utan dem hade det inte varit detsamma. Speciellt Viktor, Rasmus och Malin. Tack!

Så nu avslutar jag kapitlet Indien, för den här gången. Vietnam. Nu kör vi!

PS. Ät mycket semlor, det är det enda som jag verkligen saknar just nu!

Goa & Udaipur

Tålamod är en fiskares bästa vän!

Att uppdatera bloggen har blivit eftersatt. Men med rätta. Jag är ledsen om jag har låtit er lida ;)

Sen jag skrev sist har jag varit en sväng i Goa. Hamnade först i Anjuna. Som ärligt talat inte var så mycket att hänga i julgranen. Men att sola, bada och dricka öl kan man väl egentligen aldrig klaga på? Fick uppleva det första regnet sedan jag åkte. Och som det regnade! Vi blev helt dyngsura på någon minut. Men vad gör det att man är blöt i tropisk hetta, med en öl i handen på ett dansgolv? Nä, just det, inte så mycket alls!

Arambol var helt klart mer i min smak. Visst, det var mycket turister, men en helt annan stämning. Spenderade tid på stranden och hängde med mina nyfunna vänner. Och shoppade. För gud vad man kan shoppa i Arambol! Jag har försökt att hålla mig till Arambol, och det var det värt. Jag har köpt så mycket grejer, att jag kunda skicka hem sju kilo i ett paket! Hehe. Jag hade kunnat fastna även i Arambol, men jag hade vett nog att boka en flygbiljett så jag kom iväg. Hade tänkt vara i Rajasthan för flera veckor sedan, men livet kom visst emellan.

Jag begav mig till Panjim för en natts återförening med Rasmus och Malin som jag rest med i Gokarna och Hampi. Åh, vad fint det var att få träffa dem igen! Vi drack Fenny (en sorts sprit som görs på cashewnötter, farligt gott!) och dansade på rummet. Lyckan är fullkomlig om man tittar på den underbara video Malin spelade in, när vi sjunger Home och dansar i sängen. Den enda som fattades från vår kvartett var Viktor, som begett sig Nepal. Vilken diss! Man sover sällan bättre än när man får ligga mellan två vänner som skedar en.

Morgonen därpå fick jag bakis bege mig till flygplatsen. Men det var det värt! Så nu sitter jag på mitt rum i Udaipur. Är själv för första gången på... Gud, jag vet inte. På väldigt länge! Jag har umgåtts med så mycket roliga och fina människor, men just nu känns det underbart att få vara själv! Jag har varit ensam hela dagen och njutit av det! Här kan man handla så mycket fina saker! Jag har köpt massa fina band, och mina fingrar riktigt kliar efter att få köpa tyg.

Jag har dessutom köpt en ny kamera! Så nu kan ni få lite bilder igen. De från Hampi har jag stulit från Viktor.

Utsikt över lite Hampi.

 

 Bada i Hampi.

 

 Äta frukt med vänner. (Bara jag som inte fattade vad vi skulle göra.)

 Rasmus hittade en bra rökruta.

 Fina Hampi.

Fri.

Barberare någon?

 En affär med bara band. Jag blir salig!

 För er som undrar hur jag ser ut:

Känns mycket lustigt att bara ha en vecka kvar i Indien. Kan inte fatta hur snabbt tiden går. Jag älskar det här landet! Jag ska tillbaka hit, och resa upp varenda vecka som jag kan få visum till. Det är något som är säkert!

Tack och hej, leverpastej!

Hampi

Det här med att resa. Igen.

Det var ett tag sen jag skrev. Jag har inte haft tid! Eller lust. För jag har det så bra.

Jag är så glad för allt som har hänt i mitt liv hittills. Men den här resan... kan vara det bästa jag någonsin gjort. Jag är så lycklig. Hela tiden. Jag har ingen oro. Ingen värk! Förutom kanske lite träningsvärk i skrattmusklerna. Jag är i Hampi med mina vänner. Och träffar ännu mer fina vänner. Var kommer alla dessa människor ifrån?

Jag har svårt att sätta ord på hur jag känner... Men jag känner mig väldigt fri. Tillfreds med vem jag är och varför jag gör detta. Man har så många röster i huvudet hemma. Så mycket intryck från reklam, människor man ser omkring sig, ideal, pensionsfonder och bostadsbubblan som snart kommer spricka. Jag säger inte att min resa är en flykt från verkligheten, men det är så skönt att bara tuna ut från allt som jag inte saknar. Världen utanför min egen bubbla i Hampi känns så avlägsen. Och det är skönt. Jag saknar er. Men jag mår också väldigt bra på egen hand. Fan va vingarna bär! Hur fett som helst! Detta är bara första resan av många, många framöver.

Så nu ligger jag här i min hängmatta (som kostade typ 15 kr) och tänker på livet. Som är fantastiskt. Ni kanske vill veta vad det innehåller om dagarna?

Hampi. Det känns väldigt mäktigt att vandra runt i en stad som var världens största för 500 år sedan. Och som idag är pytteliten. Mycket underlig känsla...Landskapet är makalöst. Det ligger enorma stenbumlingar överallt, och jag förstår inte hur det har blivit så här. Kan någon geolog förklara tack? Det rinner en liten flod genom staden. (Som man kan tuba på, i egen regi. Man måste bara akta sig lite för krokodilerna :P Ingen fara mamma, de säger det till turisterna så de inte ska bada överallt.) Man kan bada vid vattenfall, klättra, äta galet god mat och se fantastiska tempel. Men framför allt. Stämningen. Allt är så avslappnat och roligt. Jag reser med mina vänner från Gokarna. Och vilka vänner!

Igår hyrde vi moppar och körde runt i flera timmar. Förbi små byar, stenlandskap, ruiner av tempel och runt nästa krökmer ruiner. Risfälten och palmerna i solnedgången. Ljudet av alla tutor (som i Indien är viktigare än bromsen). Känslan av total frihet.

Idag åker jag till Goa!

Nu ska jag leva vidare! Hej då på en stund.

PS. Min kamera har gått sönder :(